Hunden som kan ta fisk själv

Newfoundlandshunden Ruffa

Som 10-åring hade jag plötsligt blivit rädd för hundar. Det var opraktiskt då jag oftast måste gå till skolan 3 km och det fanns en del hundar efter vägen, vissa sprang lösa.
Min pappa tröttnade till slut på att köra omvägen med mig till skolan.
Då kom han med idén att skaffa en hund. Det skulle på ett effektivt sätt göra att jag blev av med min hundrädsla, om vi bara skaffade en stor och snäll ras menade pappa.

Jag var egentligen kompis med vår förra hund, den gamla taxen Pia, Då jag var mindre hade jag doppat mina skorpor i hennes vattenskål och ätit av fodret ur hennes matskål, nåt som mamma inte gillade.

Jag försökte senare också rida på taxen, men då bet hon mig.
Taxen gavs bort, det sas att den hade hamnat hos en snäll bonde. Senare fick vi veta att den tyvärr hade ätit rävgift och dött.

Då den nya hunden, en Newfoundlandshund, kom hem till oss första gången var jag livrädd. Den var ju mycket större än vår förra trots att det var en valp.
Jag närmade mig försiktigt med en pappkartong framför mig...om besten nu skulle göra ett utfall.
Vi blev ändå bra bekanta efter att jag med stor tvekan matat henne med leverpastej, som ju var det bästa hundar visste sa pappa.

Hon fick heta Ruffa, Ruff var ju serietidningshunden i Dennis som man läste ofta.

Vi fick veta att på Newfoundland, där kunde man minsann få se dessa hundar fiska lax själva. De simmade helt enkelt ut i en fors och tog fisk i munnen. De var också bra på hundsim eftersom de hade simhud mellan tårna. De var utmärkta livräddare och drog iland folk som höll på att drunkna.

Vår hund växte snabbt. Då hon ställde sig på bakbenen var hon lika lång som någon av oss, hon blev bästa kompis med oss barn, min bror, systen och jag.
Det var en lekfull och busig jycke. Vi brukade rusa runt i huset med henne tills alla möbler stod på sned.

Min mormor var ofta hos oss på besök. Hon städade på dagarna och inte så sällan lagade hon mat till sent på kvällarna. På 60-talet gjorde man fortfarande långkok.
Vid ett tillfälle hade hon lagt in strömming halva natten.
Den stekta inlagda strömmingen ställdes på köksbänken då den var klar, långt in mot väggen.

Ruffa hade nu varit tillräckligt livlig med oss barn tyckte mormor, som var trött på morgonen efter nattens köksbestyr. Hon föste in hunden i köket och stängde dörren, där kunde hon få sitta och lugna ner sig.

Efter någon timme öppnade mormor köksdörren, värst vad tyst det blev härinne tänkte hon nog.
"nej men jädrans hundskrälle, hon har tagit all strömmingen, burken är tom, inte en gnutta finns kvar. "
"Självklart", tyckte min syster, och försvarade Ruffa. "Det här är en sorts hund som själv kan ta fisk, det är en sån ras förstår du."

Nu var det mormor som jagade hunden runt huset med en ihoprullad tidning i högsta hugg tills alla möbler stod på sned.

Av Magnus
Djurtema